Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.

Om det finns en mening som bättre fångar orsaken till Harry Martinsons Aniara -– egentligen till hela hans författarskap – har jag inte hittat den. Här finns ett slags avsked och en känsla av avslut, men hoppet är inte förlorat. Och det finns rytm och teknik. Noggranna översättare som Dan (Henriksson) behåller känslan av båda, samtidigt som han strävar efter att nå kärnan bakom de explicita och implicita världarna i orden.

Medan vi arbetade med att skapa vår Aniara, låg dessa ord – jag skruvar lampan ner och bjuder frid -– i bakhuvudet på The Crossings arbetsgrupp då vi byggde ihop ett verk som med respekt återger Martinsons motsägelsefulla värld av förundran och desillusion, av tro på mänsklig påhittighet och rädsla för människans åtrå och dess följder.

I slutet av vår Aniara yttras denna mening, den reciteras snarare än sjungs; den är motivationen för det sista koruset där sången, även om den är melankolisk, i alla fall är mindre resignerad än lampan i sitt sista ögonblick. Den sjungna responsen känns mer djupt mänsklig: konfliktfylld, till och med ledsen, men inte uppgiven.

Vi sjunger förutsättningen för Nirvana: “a movement without an aim”, “free from ruthless striving”.

Efter en nittio minuter lång resa som återspeglar livet – en resa fylld av ångest och humor, förnekelse och realitet, ilska, smärta, kärlek, förlust, konst – är våra sista ord “Who knows the last answer at the bottom of the question?”

Har varje generation känt att de vinglar vid intighetens stup? Att de, likt passagerarna ombord på Aniara, är hemlösa och påväg mot en onåbar konstellation från vilken ingen återvändo existerar, varken för dem eller för deras art? Att allt de kan göra är “appeal for peace”, att avsluta, likt våra rymdresenärer, “The tragedy is done”?

Jag vet inte.

Och det är det vackra med Aniara och också kronan på verket i Robs (Maggio) och Dans samarbete, att subtilt lyckas föra samman skönhet och stillhet i slutet av vår lilla pjäs. Det är här tonsättaren gör skillnad.

I början av sista sången återgår vi till musiken och orden från början av verket: “maybe then I shall, one evening, see the finish of my memories”. I musiken – nu mer fragmenterad, kanske aningen mer förbrukad – har den högsta rösten, våra sopraner, stagnerat; de sjunger en enda ton medan harmonin under den växlar. Det finns en envis stabilitet här, eller kanske en illusion av stabilitet: den så mänskliga tron på att allt kommer att ordna sig.

Hur annorlunda är inte då musiken som följer? Först stiger den gradvis i en skala,  “Man is best when he wishes good” och sedan, samtidigt som den frångår skalan, hoppar den högt uppåt och långa, längtansfulla, höga toner följer: “We search while we plunge”. Det känns nästan som barockmusik: ett målande musikaliskt framförande av orden som grundar sig i en kontrapunkt, det oskiljaktiga retoriska knepet för hur vi kan balansera musikalisk, strukturell styrka med gester av skörhet och isolering. 

Kontrapunkt: en av de stora arkitektoniska uppfinningarna denna evigt idérika, i grunden destruktiva art – människan – har gjort. Ta en idé: här ett gripande melodiskt ögonblick framfört i sin enklaste form. Bygg sedan vidare på den idén för att skapa ett oväntat ramverk som avslöjar att konstruktionen i sin enkelhet innehåller samma element som överbyggnaden. Helheten är större än dess summa; precis som människan.

Den enklaste formen? En cello. En skala. Tommy Mesa som spelar i samma register som bottnen för den mänskliga rösten. En signal; en ny idé. En grund i stark kontrast till det som fanns innan och som förkunnar övertygelse, må den vara fysisk eller emotionell eller dramatisk eller okänd. Robs musik, medan den kämpar och försöker försonas inför den stundande konklusionen av vår pjäs, den är upprepande och mantralik. Den har en oironisk effekt på lyssnaren: Vi vill inte att den ska ta slut. Eller, kanske verkar det som att den inte vill ta slut. Båda instinkterna om ett “icke-slutande” verkar vettiga eftersom “Who knows the last answer at the bottom of the question?”

Jag älskar att dirigera Aniara och speciellt att lotsa detta ögonblick, för samtidigt som det hela närmar sig sitt slut känns det som om vi har gått bakåt i utvecklingen, till början, att vi på något sätt har tagit oss från barndom till barndom, oskuld, eller åtminstone ovetskap om våra snedsteg. Vi börjar om. Kanske börjar vi om genom att ändra riktning. Kanske börjar vi om genom att förstöra det som blivit oss givet, så att evolutionen kan påbörjar sin färd tillbaka mot en helt ny art med förmåga till fantasi. Eller kanske vår föreställning börjar om från början. Vi ställer om scenen och väntar på att de första takterna ska ljuda – och så sjunger vi igen. Och igen. Och igen.

Aniara: fragments of time and space (2019)
Libretto: Dan Henriksson, baserat på Harry Martinsons Aniara (1956)
Musik: Robert Maggio
Produktion & världspremiär: Klockriketeatern (FIN) och The Crossing (USA)

 Sång 17: Beneath the Catalpa Tree

Bara några sekunder innan vår video börjar förkunnar Berättaren: ”Ett pris på tio millioner gondi har lovats den som som vänder vår goldonder och riktar hennes nos mot Jorden”.

Goldonder Aniara, rymdfarkosten, har hamnat ur kurs och är nu påväg mot oändlighet och tillintetgörelse. Emigranterna ombord har flytt Jorden (i vår version kallar vi henne Maa) i ett försök att undkomma kärnvapenförstörelse – människan har förstört sin hemplanet och kolonier på Mars och Venus är desperata lösningar.

Tusentals enorma skepp – skeppets längd är sexton tusen fot – bär åttatusen emigranter var. Vårt skepp Aniara är ett av dem, då en asteroid träffar henne och hon kastas ur sin kurs. Snart når verkligheten ikapp oss: vi har tappat bort oss, “ingen återvändo längre möjlig”.

Är det inte just vad som händer idag? Och nu talar jag inte on Netlixfilmen Don’t look up (som troligen är inspirerad av Aniara?). Det globala kärnvapenhotet syns inte varje stund – det finns där, såklart, spänningen är extremt hög i början av år 2022. Men klimatkrisen är här, synlig och accelererande. Ändå vill vi fortsätta som vanligt, förändring är smärtsamt. Lägg till spektakulära rymduppvisningar och försök till att hitta teknologiska lösningar, istället för att avsluta den vansinniga jakten på evig ekonomisk tillväxt – vi hoppas på en snabb lösning. Så här har ni, en miljon gondi, någon? (Visst är Don’t look up en samtidsdokumentär?)

Men vi, passagerarna, fortsätter dansa, för minnet av hur det var är starkt och nostalgin ger en snabbare tröst än förändring och verklig handling.

Sannerligen – som vi sjunger i Relief to forget (sång 1) – minnet av ett försvunnet land, skymten av det mytomspunna Karelen med “ett vattenglim bland träden” påminner oss om vad vi håller på att förstöra. Och allt vi vill göra är dansa “tills solen rinner upp i Jordens dal.”

Aniara: fragments of time and space (2019)
Libretto: Dan Henriksson, baserat på Harry Martinsons Aniara (1956)
Musik: Robert Maggio
Produktion & världspremiär: Klockriketeatern (FIN) och The Crossing (USA)

Ett klockspel ljuder tre gånger och överröstar det olycksbådande dånet av kärnvapenförstörelsen som får passagerarna ombord på rymdskeppet Aniara att samlas och tillsammans blicka tillbaka på sitt tragiska förflutna.

Bland de inledande sidorna till noterna för Aniara lade jag till följande, ett citat från början av sång 10:

Vi kom från Jorden.
Vi kom från Maa
klenoden i vårt solsystem
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung… 

Den här sången är för mig den musikaliska, narrativa och emotionella kärnan i Aniara. I den fungerar kören som ögonvittnen till de “bländade och skrämda själar” som såg kärnvapenförstörelsen i staden Xinombra. Det är ögonblicket då de, både som individer och gemenskap, förstår att de har lämnat planeten för gott. De kommer i evighet att åka längre och längre hemifrån och allt de har att klamra sig fast vid är minnen från en enklare och tryggare tid: “den sista vår naturen levde.”

Efter att klockspelet slagit sjunger kören oackompanjerad för första gången i föreställningen. Deras musik är knapp och rak, tjudrad till en enkel klagande (sjunkande) baslinje som upprepas om och om igen. Även scenbilden blir plötsligt stilla och tom, kören orörlig, med projektioner på golvet som visar oss först böljande moln och vågor som träffar stranden i slow motion, Jorden (Maa), vacker och perfekt, sedd från yttre rymden.

Mitt i sången (vid 3:42) kommer klockorna tillbaka, åtföljda av skarpa ackord på elektrisk gitarr och kören som återberättar sitt öde, den trycker på utan återvändo, som en dödsmarsch ovanpå en enträgen trumrytm.

Hear us who from Xinombra
harrow you with memories
We dead ones wise too late
harrow you with visions…

…Xinombra’s ashen column lay like waterbloom
of death across the oceans 

I det tomrum som följer hör vi en soloröst återkalla:

My memory of Xinombra, how grim, how clear
Now it is over and no one’s left to blame 

Det här är ett av de ögonblick som personligen påverkar mig mest, eftersom det blir tydligt att passagerarna på Aniara, kollektivt och var för sig, inser: de hade ett val, en möjlighet att rädda både Jorden och sig själva, men de lyssnade inte på varningssignalerna, hur självklara de än var.

We dead ones wise too late
(Vi är tvungna att fråga oss, är det redan för sent nu, år 2022?)

Now it is over and no one’s left to blame.
Letar vi inte alltid efter någon annan att skylla på? 

Alltså bör vi, idag, fråga oss: “Vad kommer vi att välja i detta ögonblick? Kommer vi att låta det vara över och kommer vi att fortsätta skylla ifrån oss?” Kan vi undvika att bli dömda till evig sorg och längtan, en evig rörelse längre och längre bort från vårt hem? Eller kan vi undvika det öde som väntade passagerarna på Aniara? 

I det avslutande gripande ögonblicket i sång 10, smärtsamt iscensatt av regissör Dan Henriksson, blickar passagerarna ombord på Aniara tillbaka, vänder sig om, en och en, för att ta en sista titt på sin brinnande planet.  

Vi kom från Jorden.
Vi kom från Maa
klenoden i vårt solsystem
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung…

Aniara: fragments of time and space (2019)
Libretto: Dan Henriksson, baserat på Harry Martinsons Aniara (1956)
Musik: Robert Maggio
Produktion & världspremiär: Klockriketeatern (FIN) och The Crossing (USA)

Movement 10: Lamentation

CHORUS
We came from Earth,
We came from Maa,
the jewel in our solar system,
the only orb where Life obtained
a land of milk and honey

 ISAGEL [3 ALTOS]
Describe the landscapes we found there,
the days their dawns could breed

 NARRATOR
Describe the human mind sewing
a dazzling shroud for mankind

 MIMAROBEN
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde

 NARRATOR
till God and Satan hand in hand
through a deranged and poisoned land

 MIMAROBEN
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land

 NARRATOR
took flight uphill and down
from man: a king with ashen crown

 MIMAROBEN
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung

 CHORUS
Vi kom från Jorden, vi kom från Maa,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung

 CHORUS
Hear us who from Xinombra
harrow you with memories
We dead ones wise too late
harrow you with visions
In silence over years and years there fell
a snow of Xinombra’s ashen column
Xinombra’s ashen pillar drifted
on through Rind
It reached the coastline on the fifth day
and Cape Atlantis on the seventh day
There wasn’t any hope for refugees,
not even in the open sea
where medusas were seen dying
and octopi were floating upwards from the deeps
Xinombra’s ashen column lay like waterbloom
of death across the oceans

April 2019

Ur en epostkonversation mellan

Dan Henriksson, librettist och regissör

Jonathan Bradley, verksamhetsledare för The Crossing

DAN:

Jonathan, du har en djup förståelse för Buddhistisk filosofi, tro och tanke och vi har diskuterat med varann genom hela den här processen, vilket jag är tacksam för. I mitt libretto, baserat på Harry Martinsons texter, lyder de första raderna:

Here beneath the Catalpa Tree
We sit released from all desire

Vad väcker det här för tankar hos dig?

JONATHAN:

För mig är det här det allra intressantaste citatet ur librettot. Ifall hela besättningen ombord på Aniara är död och jorden är förstörd, får det mig att undra vem det är som berättar historien? Självklart finns associationer till Buddha under bodhiträdet, men varför ett katalpaträd? Vem är berättarna, är de pånyttfödda besättningsmedlemmar eller något lika mystiskt?

DAN:

Du har rätt. Katalpaträdet kommer från en annan dikt av Harry Martinson, inspirerad av den kinesiska 1600-talsfilosofen Li Kan. Men här hoppas jag att publiken kan acceptera att berättaren inte är en realistisk person, utan att vår berättelse utspelas på ett mytiskt plan, bortom realismen.

Men nu till min nästa fråga. Snart sjunger kören om glömska (oblivion), samtidigt som minnen verkar vara centrala. Sedan nämns själavandring. Vad är det? Vad behöver vi veta om skillnaderna mellan samsara inom hinduistiskt och buddhistiskt tänkande?

CHORUS

Relief to sometimes just forget
Relief to not remind oneself
of memories from past events
Relief to not recall one’s tardy transmigration

JONATHAN:

Två viktiga ord här: glömska och själavandring. För mig betyder ordet glömska (oblivion) att man är ovetande eller omedveten, vilket är hela problemet för Buddha. Från Buddhas perspektiv finns det en orsak till allt lidande – ignorans (ovetande eller omedvetenhet) – så det finns ingen tröst i glömskan. Det är lidande. Hela orsaken till att buddhister mediterar är ett försök att se saker som de är, inte att glömma eller inte veta. Tanken om att ignorance is bliss, omedvetenhet är en välsignelse, är totalt ute. På samma sätt är transmigration, såvida det syftar på reinkarnation, inte heller en trösterik tanke. Buddhisterna ser samsaras cykler som en oändlig räcka av liv där lidandet ständigt är närvarande. Därför ses reinkarnation, eller transmigration, ofta som lidande.

Inom Mahayanabuddhismen, där tyngdpunkten inte ligger i att fly sina egna problem utan i att söka upplysning för andras väl, kan man nå en nivå av befrielse där efterföljande liv inte upplevs som lidande.

När Bodhisattvan i sin meditation inser att samsara och nirvana har samma natur, sker en befrielse ifrån hopp och rädsla och alla fenomen upplevs som enorm glädje och den inneboende buddhistiska naturen hos alla varelser är uppenbar.

I Patanjalis Yoga Sutra (en hinduistisk text) talas det mycket om att inte ha några tankar i meditationen. Det här skiljer sig avsevärt från hur buddhister mediterar. Ur ett buddhistiskt perspektiv har tankar ingen betydelse, de kommer och går. Vi skojar ofta om att kristna försöker tänka goda tankar, hinduister försöker tänka inga tankar alls och för buddhister har tankar ingen betydelse. Så kanske oblivion betyder något annat för hinduer? När man läser om “inga tankar” i en buddhistisk text, handlar det ofta om en dålig översättning. Det betyder inte en avsaknad av tankar, utan mer att man inte upplever världen genom ett filter av koncept – istället ser man den för vad den är.

DAN:

Såvitt jag vet tillhörde Harry Martinson ingen specifik religion, men det är uppenbart att det går att hitta spår av både taoism och buddhism i hans texter. Det episka diktverket Aniara slutar med en förhoppning om befrielse. “Och genom alla drog Nirvanas våg.” I den slutliga versionen ändrade jag det till:

NARRATOR

Placed on an eternal wake,
on board a sarcophagus in a desolated sea
A cosmic night, forever cleft from day
Around the grave: a glass-clear silence
Around Mima’s grave they sprawled in rings,
And through it all Nirvana’s current passed

Kan du utveckla detta? Ifall det här är slutet på vårt verk, hur kan vi beskriva det för individerna ombord? Och för mänskligheten?

JONATHAN:

Det här är ett förbryllande citat. Om jag granskar det genom en buddhistisk lins, kunde det betyda att trots all tragedi ombord på skeppet fortsätter universums natur att vara Nirvana, oberoende av om vi är medvetna om det eller inte. Fast kanske det här inte var vad Martinson tänkte då han skrev det.

Det är också värt att nämna att människorna är placerade runt Miman i cirklar. Det här påminner om en mandala, där Buddha-aspekten sitter i mitten av en serie koncentriska cirklar och portar. I den buddhistiska versionen representerar cirklarna vishetens aktivitet hos Buddhan, samt den process genom vilken den utövande kommer närmare vishetens centrum. I Aniara, då människor dör i cirklar runt Miman, kanske Martinson försökte skapa en mandala av ignorans, eftersom Miman endast producerar illusioner istället för insikter och vishet?

Såhär kan en buddhistisk mandala se ut:

DAN:

Tack så mycket för att du delade med dig, Jonathan.

JONATHAN

Jag hoppas de här snabba svaren kan vara till nytta för dig!

DAN:

För mig är det mer än intressant. Men jag är säker på att varje åskådare kommer att ha sina egna associationer. Aniara och Martinsons kosmos är fyllt av mysterier och gömda ledtrådar, kanske “kunskap är en blå naivitet”?

Ett sista citat från librettot:

Who knows the last answer
at the bottom of the question?

Saker går framåt kring allt som heter Aniara. Diskussioner förs och beslut fattas kring de olika ljudmässiga strukturerna som behövs för att få fram de lämpliga känslorna genom hela verket. Att välja rätt ögonblick och rätt ljud är en process. Att inte göra ljuden övertydliga och inte understryka alltför mycket, men ändå se till så att Robs partitur kan formas till en välljudande resa. Att förstärka de musikaliska elementen, utan att blanda sig i mer än nödvändigt.

En del av det här äventyret in i ljudets värld är att reflektera kring vad våra passagerare funderar på. Hurdana minnen, både avlägsna och nya, kommer upp till ytan då de färdas mot evigheten?

Just nu håller våren på att knuffa undan det sista av vintern och vi omringas än en gång av grönt i olika nyanser, otaliga blomstrande buskar och växter, det återvändande fågelkvittret. Mitt lokala bisamhälle har lagt märke till de förbättrade väderleksförhållandena och bina är i full gång med att organisera sig för att ta tillvara all den pollen och nektar som finns tillgänglig för dem.

Tyvärr finns inga dylika framtidslöften för våra passagerare.

Förutom att blåsa liv i rymdskeppet, är utmaningen nu att framställa dessa ögonblick med eftertanke och förhoppningsvis göra våra lyssnare mer uppmärksamma på och närvarande i världen runt omkring sig.

Partituret är klart, workshoparna är gjorda och alla jobbar väldigt hårt: sångarna från The Crossing och skådespelarna från Klockrike memorerar hundratals sidor text och musik, Donald förbereder partituret och ser över otaliga element inför kommande föreställningar härhemma och utomlands, Dan repeterar med skådespelarna, visualiserar scenografin och koordinerar koncepten för designteamet, Antti skapar körens rörelser och sin solokoreografi delvis inspirerad av de kinesiska traditioner han studerat i åratal, Joonas funderar på det kinetiska ljuset och videoprojektionerna, Paul bygger ljudteman utgående från inspelningar med kören samt ljudbanker, Erika designar kostymerna för vår ensemble, Jonathan planerar, samlar in pengar, knyter avtal och samlar in lite mer pengar, Anna organiserar projektets tusen små detaljer, medan vi susar fram mot den första gemensamma repetitionen i juni. Och jag – jag känner mig… konstigt överflödig.

I flera år har Donald, Dan och jag arbetat mycket tätt intill varann med att skapa denna stora plan för produktionen (librettot och partituret), men just nu (mellan mars och maj) kan jag inte göra mycket för att hjälpa att förbereda de första repetitionerna av Aniara. Egentligen skulle jag kunna finslipa och skriva om partituret ända fram till premiärkvällen, eftersom det är en del av min natur som tonsättare. Men det vore väldigt ohjälpsamt just nu; jag måste låta alla förbereda sig för repetitionerna. För stunden har jag alltså lagt ner pennan. När repetitionerna sedan drar igång i juni kommer jag att känna att jag gör någon nytta igen! För att vara ärlig så är jag, trots att jag just nu känner mig överflödig, som du säkert kan gissa också löjligt ivrig och kanske till och med lite nervös.

Men mycket viktigare är att jag känner djup tacksamhet inför dessa otroliga kollegor och samarbetspartners som jobbar långa dagar med enorm passion och dedikation så att vårt rymdskepp är klart för start när vi inleder repetitionerna tillsammans i Christ Church Neighborhood House i Philadelphia. Varje stund längs den här resan fram till den första föreställningen av Aniara, under varje workshop med Donald, the Crossing och Klockrike, under varje skypesamtal till Finland för att prata om librettot med Dan, varje diskussion med designteamet – Paul, Joonas och Erika, varje epost och telefonsamtal med Jonathan och Anna för att göra produktionsplaner, varje minut då jag komponerat hemma, har jag känt mej otroligt glad och lyckligt lottad som får arbeta med Aniara. Det här är ett fantastiskt projekt och ett inspirerande team och jag är ödmjuk inför deras individuella och gemensamma begåvning. Jag ser fram emot att få vistas under samma tak med alla genom repetitionsprocessen; och jag kan inte vänta på att få dela allt det här med vår första publik den 20 juni!

Så, till alla som jag delat denna obeskrivliga resa med: tack, tack, tack. Och ett speciellt tack till Donald, som bjöd in mig ombord på rymdskeppet Aniara för flera år sen. Jag är djupt hedrad och väldigt tacksam.

It’s been a year since my last Aniara blog.  A year of crazy expansion for The Crossing, and one of personal growth and loss for me. Every time I’ve turned to write about our Aniara process, I’ve been distracted by the process itself which has been exhilarating, all-consuming, and exhausting.  Creative artists create something out of nothing. As a performing artist, sometimes I feel like I’m recreating something out of everything. Yet, having so many moving parts circling is exciting, and we have the best Team – everyone loves the work and doesn’t seem to mind how the time commitment is ramping up exponentially as we approach the premiere.  

A year ago, we were still workshopping words and music, trying to find how Martinson’s words, translated to English by our director Dan Henriksson, placed into musical context by composer Rob Maggio, and placed into our voices, resonate.  Two years of writing, many drafts later, we now have a score – a musical composition that is strong in structure, gesture, and statement. It has moments that explore the beauty of the human, and those that expose our ugliness.

Rob is the ultimate collaborator. Patient, flexible, funny, instinctive, creative. This is a monumental effort, a 90-minute choral-theatre work that aims to take the essence of the fractured story – the “fragments of time and space” – and gives us a view of life on the space ship Aniara.  Task: consider first Harry Martinson’s quixotic, complex story; plus, the emotional content of a world we can only imagine and do not know; plus the practical needs and skills of 2 actors, 16 singer, 4 instrumentalists, a Beijing Opera-style dancer/choreographer; a sound designer; a director; plus the opinions of everyone involved, from the percussionist to the costume designer to the intern making coffee runs.  Result: a fascinating, compelling musical journey that captures hope, sadness, solitude, community, love, hate, and just about every other human habit and instinct. In the process we’ve had a hell of good time with the words, trying to take Dan’s wonderful translation and give it a flow instantly recognizable to Americans hearing those words pass quickly, in real time, in a theatrical production. (Case in point, we do not say “breadloaf,” we say “loaf of bread;” we do not want people’s minds disengaging to consider how efficient the term “breadloaf” would be if we did use it!)

I knew Rob was the right person to take on this City of Needs from the past works we’ve done together.  Our story goes back to 1992, when I began my short-lived first university position at West Chester University.  (I just wasn’t quite ready for the walls of academia back then!) Rob had joined the West Chester composition faculty a couple of years earlier.  He lived around the corner from me in Queen Village and so we began a commuting partnership that was full of lively discussions about art, literature, music, and other lofty topics, but was mostly gossip, because we’re human.  Our discussions eventually led to a few works in which I was intimately involved: the first was Hearing Voices: Joan of Arc at the Stake, following the saint’s last days and her compelling crisis of faith, in dialogue with Saints Catherine and Margaret who guide her toward martyrdom.  This was a shoe-string production with virtually no resources. Since I’d already spent a number of years in professional opera where money is flushed down the Toilet of Misbegotten Ideas as a matter of course, I was inspired by Rob’s ingenuity in using sparse materials to tell a story.  It was effective, it had humor, it was engaging theatre, and it was moving.

Just a short while later, having exited the university but preserved our friendship – which gradually became one of respect and admiration – I asked Rob to write a work for the Choral Arts Society of Philadelphia (now Choral Arts Philadelphia…reflecting our preposition-lean new century).  I fell in love with a couple of poems of Seamus Heaney and Rob set one of them – “The Wishing Tree”:

I thought of her as the wishing tree that died
And saw it lifted, root and branch, to heaven,
Trailing a shower of all that had been driven
Need by need by need into its hale
Sap-wood and bark: coin and pin and nail
Came streaming from it like a comet-tail
New-minted and dissolved. I had a vision
Of an airy branch-head rising through damp cloud,
Of turned-up faces where the tree had stood.

What impressed me about Rob’s setting was how he found a way to not compete with a poem that is already so strong, so exacting.  It was like he ‘served’ the poem in the way a film composer might think of expanding a scene through sound. And, again, a compact work that had been self-edited with discipline.  His attention to detail and to meaning reminds me of Buxtehude, or of my most-revered Josquin.

Years later, Rob wrote a work for The Crossing that would instantly become one of our favorites: The Woman Where we are Living.  The discussions leading to this were not easy: Rob wanted to write a work about Alzheimer’s Disease – in fact, about Alois Alzheimer’s first patient, Auguste Deter.   Rob’s mother was suffering from the disease, and my father was clearly headed into a deep dementia at the time. I feared we would not be able to find the proper distance from the subject and so we talked about the balance of subjective and objective approaches to subjects that we live in.  Rob then gathered Dr. Alzheimer’s notes from his work with Deter and presented them in this rhythmic, clinical fashion, alternating with movements of what we know to be Deter’s words and feelings. This ‘story in relief’ proved to be extraordinary powerful, even shocking, in the revelation of the ephemeral experience of the disease and the studied observance of it.

Which brings us to today’s work: Martinson’s Aniara presents different issues than those is The Woman Where we are Living; he presents a language unique to him and, in fact, to this particular story.  Martinson makes up words, machines, gives new names to the earth, to the moon, etc.  And his manner of telling his story is both veiled in an opaque language of beauty and mystery, and blunt:  we did, we felt, we tumbled, we rebounded. It requires the composer to become observer, to be both in and out of the story, to shift their view around to be characters, to watch characters and, here, to turn those characters into collectives – a choir, representing the one, or the one representing the community.  There has been a considerable amount of film-scoring process in which director and conductor have suggested how a scene should ‘feel’ and composer has – as composers do – found that ‘feeling’ in the abstract world of musical sounds. And then we revise, rethink, re-examine and settle.  We are now settled. On a story and on the music that tells that story.

There is a short motive in Rob’s score in which The Crossing sings a rhythmic and staccato phrase: “Goldonder Aniara shuts!” (Goldonder being Martinson’s word for gondola, or, ship = spaceship.)  When first heard it has a feeling of “we made it onto the ship,” “we’re off on the adventure.” The story has begun with this spaceship Aniara carrying thousands of humans away from their dying Maa. (Martinson’s word for Earth, the Finnish word for Country, and, of course, very close to Mother in so many languages. Martin also calls Earth Doris, a reference to ancient Greece but also to a woman.)  We killed our Maa through our inability to control the energies of the earth that we had learned first to harness, then to exploit, and finally to inflict irreparable damage. Later in the work, when things are not going well for the people of Aniara, Rob’s Goldonder motive takes on a strange finality, a devastating closure, sealing fate. Sparse resources used to maximum effect. Story told through composition.

When the theme returns in this way, the journey of Aniara seems all too close to us, the citizens of the Earth in 2019.  The story is indeed ours and we are at a crucial moment in it, as Martinson, Maggio, and the Team remind us of the choices we have in front of us, clinging to our damaged Maa.

Exciting times, The score has reached its final form and it is for us to concretely create the flesh for the visual setting. In our workshop in december the music that I heard was sublime and I can’t wait for the next workshop to hear the music live again. I have already strong favourites in Aniara score which I noticed myself singing and humming all day through during the workshop.

For now I have tried to go even more conceptual on my design work as I will try to update the light rig to be in sync with the rhythm of the room, projections and kinetic lights. This is in a way going back to square one as I had this same idea exactly one year ago, fun that it always works that way. You do a long thought process and then you back to your intuitive original ideas. You could call it a circle or a loop that designers quite often do, in a way it is useless use of time but it helps you double check your design concept as you question your decisions. I don’t do it intentionally but it just happens naturally when I have these long design processes like Aniara.

Still lot of things to do with creating the video content. Video content creation is in a way a handcraft work for the designer. It’s like you try to create huge amounts of self containing visual art to support the narrative and the score. It is a huge workload that makes up for most of those practical work hours. Although it takes a lot of time it is at the same time really satisfying work. You really get happy when you happen do something unique and visually pleasing. The more time you use on your work the better it gets, in a way it’s like traditional art sculpting. Maybe tomorrow I could use couple of hours on Aniara’s magical world and sculpt away.

Jag är grundare och konstnärlig ledare för gruppen Wusheng Company. Jag jobbar som artist, regissör/koreograf och lärare. Min utbildning har jag fått på skolan för fysisk teater i Vasa 2003-2007, samt under mina studier på NACTA (National Academy of Chinese Theatre Arts) i Peking, Kina år 2005 samt 2009-2015. Studierna i Kina har bestått av intensiva perioder av varierande längd. Den asiatiska teatern, dansen och kampsporterna har haft ett stort inflytande på mitt arbete och mitt sätt att närma mig saker. Både då jag själv uppträder och när jag undervisar andra, försöker jag hitta artistens inre kraft och därigenom en total fysisk närvaro. När man funnit det behöver man inte “göra” något extra på scenen – den fysiska och psykiska koncentrationen bär mycket långt.

För min egen grupp har jag skapat föreställningar där jag försökt använda mig av dessa principer, samt främja humana värderingar som står mig nära. Jag har jobbat ungefär lika mycket som artist och regissör/koregraf. Musiken har alltid en central roll i mitt arbete och jag har själv en bakgrund inom musiken. Ännu som 20-åring spelade jag cello och drömde om någon slags karriär som musiker. Också inom den kinesiska teatern har musiken en stor betydelse, jag intresserar mig för musik som komponerats uttryckligen för det aktuella verket och som uppförs live. För mig finns det en magi då musik, energisk rörelse och koncentrerad tanke förenas på scenen och berättar en historia på ett icke-vardagligt sätt. Jag tycker att konst ska vara något ovanom vardagen, konsten ska lyfta saker till en ny nivå.

Det var just de här aspekterna som intresserade mig i Aniara. Berättelsen är samtidigt både väldigt högtflygande men också människonära, den behandlar de grundläggande frågorna om vad det innebär att vara människa. Musiken som primärt redskap för berättandet fungerar bra i den kontexten. Min egen roll som koreograf ser jag som ett slags kryssande mellan musiken och Dan Henrikssons text och regi. Med andra ord vill jag hjälpa Dan att få fram sin egen vision, via rörelser som stöder och lyfter Robert Maggios musik till ännu en ny höjd. Samtidigt vill jag ge utrymme för den storslagna musiken, men ställvis ge den en kroppslig form som förhoppningsvis lyckas förmedla de stämningar och tankar som Dan har velat föra fram.

Verkets rörelsespråk baserar sig långt på ett traditionellt asiatiskt teateruttryck, där användningen av precisa riktningar såsom diagonaler tillsammans med en jordnära men vertikal hållning bildar grunden. Stilen kunde kallas minimalistisk, eftersom jag vill vara sparsam med egentliga rörelser. Jag vill skapa en känsla av lugn på scenen. Varje rörelse och gest ska i sig vara en berättelse och måste därför vara noggrant övervägd. Man kan säga att vi i första hand skalar bort allt onödigt i rörelseväg. Endast det väsentliga blir kvar och får en kraftfull, koncentrerad form i de fantastiska och skickliga artisternas kroppar.

Fokus är på diagonala, runda rörelser, en stark förankring i marken, cirkelformade banor på scenen; att använda sig av rummet och ta plats i rummet.

I den här produktionen har jag också en roll på scenen. Jag spelar en slags varelse som ger uttryck åt artificiell intelligens – Miman. Miman är skapad av människan, som tröst för människan. Miman berättar sanningen så som den är, utan att försköna den. Att spela en icke-mänsklig roll utan repliker är en väldigt intressant uppgift. Jag fascineras av Mimans komplexa inre värld, eftersom hon bär på en stor börda som människan inte har en aning om.

Aniara är en otroligt intressant utmaning. Med erfarenheten av vår workshop i februari 2018 i bagaget kan jag konstatera att det kommer att bli en fantastisk helhet. Inom arbetsgruppen finns en ofattbart stor kompetens och begåvning. Roberts musik är fantastisk, Donald får fram sagolika nyanser av den fina kören och sångarna kastar sig modigt och fördomsfritt in en ny värld. Det har varit fantastiskt att arbeta med dem och jag ser fram emot nästa repetitionsperiod och framförallt juni 2019, då vi får repetera en längre tid och färdigställa produktionen. Sammanhållningen inom gruppen är sällsynt god. Det blir en enastående föreställning!

Då jag blev tillfrågad att jobba med Aniara upplevde jag ett ögonblick av ren iver och spänning. Efter mitt första möte med Dan ekade dessa ord i mitt huvud: fragment, dystopi, rymd och artificiell intelligens. Mina tankar rusade igenom oändliga möjligheter för projektets visuella grepp. Svårast var att inte gå överstyr med varje idé jag hade – och det var många. Medan jag vadade i möjligheternas hav blev tre visuella grundkoncept tydliga: att leka med kinetiska element, att använda videoprojektioner och att tillföra något organiskt till scenografin.

Ett år före Dan tog kontakt med mig gällande Aniara var jag väldigt intresserad av kinetisk konst. Jag hade gjort en konstinstallation baserad på en ljuskälla som rörde sig runt två axlar. Jag minns att det under arbetets gång kändes nästan som om det rörliga ljuset hade en egen personlighet. Jag kom att tänka på minnet av den vandrande lilla ljusfixturen medan jag studerade den artificiella intelligensen, Miman, i berättelsen om Aniara. Självklart blev nästa logiska steg att integrera kinetiskt ljus i scenografin. Det var bestämt att vi skulle jobba med ett avlångt scenutrymme, där publiken sitter på båda långsidorna. Det kinetiska ljus som vi använder oss av i Aniara utgår från den största visuella effekten på den här scenen, samtidigt som det skapar en känsla av rytm i rummet, nästan som fragment.

Jag har jobbat med videoprojektioner under största delen av min karriär. Mest intresserad har jag alltid varit av att använda dem på ett icke-konventionellt sätt. Jag har lekt med video mapping på byggnader, projektioner på scenografi, projektioner i taket på auditorium och sist men inte minst på scengolv. För Aniara valde vi att arbeta med golvprojektioner. När man jobbar med video som projiceras på golvet ger projektorns ljus upphov till en härlig bieffekt: samtidigt som det ritar upp bilden på golvet lyser det också upp artisterna som står på scenen. Att ljuskällan är en videoprojektor ger många fler möjligheter för ljusets form. Jag brukar kalla den här sortens ljus för digitalt ljus. Det kan vara hårt eller mjukt, det kan ha oändliga variationer i färg och nyans, det kan inkludera partiklar som rör sig på golvet och på artisterna. Det kan vara så mycket mer, i jämförelse med användningen av en konventionell ljuskälla.

De visuella elementen i videoprojektionerna består av filmat material från Islands rustika natur, satellitbilder från Mars, digitala fragment, -partiklar och -effekter. Den här kombinationen av nästan dystopiska naturlandskap med digitala element var den första visuella idén jag fick för Aniara, de två elementen samspelar på ett fascinerande sätt. Lugn och rastlöshet bildar en symbiotisk komposition.

Alla visuella element i vår scenografi är rätt abstrakta och konceptuella, vilket fick mig att känna ett behov av att tillfoga något konkret. Under våra möten med Dan diskuterade vi idén om att använda oss av mylla och jord som element. För att kombinera dessa två önskemål bestämde vi oss för att ta in ett organiskt material i scenografin. Jag har redan länge haft en fixering vid komposttäckning – det bär på en känsla av övergång. För mig känns komposttäckning som något som håller på att upplösas, det har en gång varit en bastant ek och nu är dess syfte att agera grogrund för något nytt.

Nu är själva designen klar och jag är mycket ivrig på att få påbörja det konkreta arbetet. Att skapa scenografi, ljus och video på scenen tillsammans med artisterna och det kreativa teamet.

Aniara är verkligen drömprojektet för en scenograf!

Att inte veta…

Att inte veta… exakt hur jag ska berätta var jag befinner mig i processen av arbetet med Aniara tillsammans med Dan (librettist/regissör) och Klockriketeatern, samt Donald (dirigent) och The Crossing (och snart, bandet!). Ganska ofta då jag är djupt inne i ett verk, såsom jag är nu, tappar jag perspektivet på det. Det blir svårt att sammanfatta var jag varit och vart jag är påväg eftersom allt känns flytande och ständigt skiftande. Jag har tillbringat de flesta av mina tonsättningsdagar med att zooma in på ögonblick av individuella rörelser, arbetat mig igenom de miljarder av viktiga detaljer i partituret som kommer att lyfta fram vissa teman och utlösa andra. Det är spännande tider och min energinivå är alltid hög då jag är i min studio och simmar runt i Aniaras värld.

Att inte veta… exakt en hurdan konstnärlig “grej” det är vi gör och hur den “fungerar”, eftersom Aniara både är ett genreöverskridande (kör-teater) verk och samtidigt det längsta musikstycket jag någonsin komponerat (90 minuter). Ju mer jag arbetar med de enskilda momenten i min studio, desto mer nödsakad känner jag mig av vår komplexa struktur. Aniara består av 19 sånger, alla ett fragment ur tiden, ögonblicksbilder av resan ombord på rymdskeppet, på sin eviga resa mot stjärnbilden Lyran, utan hopp om att någonsin nå sitt mål. På slutet sjunger kören: Who knows the last answer/at the bottom of the question.

Att inte veta… hur jag på bästa sätt ska dramatisera verkets tematiska/konceptuella värld, eftersom frågan på många sätt är överväldigande och omedelbar. Det centrala budskapet är behovet att ta hand om vår planet: Maa, som den kallas i Aniara. Och ändå är det, i Aniara, redan för sent (låter det bekant?) och vi har redan förstört vår planet, en tanke som är skrämmande verklig. Ibland känns det som om jag undersöker korridorerna på rymdskeppet Aniara, i ett försök att identifiera mig med dess karaktärer (passagerarna, Mimaroben, Isagel, Chefone, Miman), att höra deras röster, deras sätt att handskas med sin svåra situation; att leta efter mening i deras resa, en tillflyktsort.

Att inte veta… vad dagens nyheter just här och just nu kommer att föra med sig, och hur det kommer att påverka mitt perspektiv på projektet. Nyligen nådde ännu en orkan vår kust och tusentals trängdes undan från sina hem och tvingades att söka skydd. Vad lämnade detta efter sig? Var kommer de att hitta tröst? Hur kan vi påverka det som händer vår planet, vårt land, vår civilisation? Det verkar som om varje dag för med sig en ny katastrof av något slag. Var söker vi skydd? Vad händer när vi känner att det inte finns någonstans att gå? Att vi inte är på väg någonstans? Till vad lägger vi vår tilltro, var finns vårt hopp? Vad och vem lever vi för?

Aniara utspelar sig mitt i den djupaste katastrofen. Jag påminns ständigt om detta – och tvingas att fortsätta komponera – då jag tar in det som sker runt omkring oss och reflekterar kring det brådskande budskapet och projektionerna från framtiden.

Att inte veta, och fortsätta vara öppen för resan…

Först vill jag ha sagt: jag är helt enkelt glad att få jobba med Robert Maggio! The Crossings dirigent och konstnärlige ledare Donald Nally ville ha en kompositör som är beredd att lyssna och samarbeta, utveckla materialet tillsammans. Och det är just sådan Rob är. Han skriver underbar musik, men hela tiden i tät kontakt med librettot, med mej och Donald, är det såhär du tänkte, fungerar det så här, kan vi ändra lite här…

Tack, Donald för att du bjöd in Rob i projektet, i våra liv!

Medan vi arbetar vidare med texten och kompositionen, med att gestalta berättelsen i klang och bild, i rörelse och stillhet blir världen där utanför än en gång vildare än fiktionen. ”Den amerikanska situationen” ger inte bara ringar på vattnet, utan kalla kårar längs ryggen på jordens befolkning.Aniara skapades under tider av kapprustning med kärnvapen. Nu finns vapnen i händerna på oberäkneliga personer i väst och i öst.

Idag är det nio länder som har totalt femtontusen kärnvapen. USA och Ryssland har de största lagren och en fjärdedel i hög beredskap.

The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) fick som bekant Nobels fredspris 2017. ICAN:s viktigaste arbete är att främja FN-konventionen om kärnvapenförbud, den som nu väntar på att ratificeras av FN:s medlemsstater. Ifjol (2017) skrev en majoritet av medlemsstaterna under FN:s konvention om ett kärnvapenförbud. USA har inte undertecknat avtalet. Finland har inte undertecknat. Men Sverige – Harry Martinsons hemland – har gjort det.

Varför är inte Finland med? Varför är inte alla länder med? Varför skrotar vi inte de femtontusen kärnvapnen för att rädda jorden? På 1980-talet fanns det sextiotusen kärnvapen, så en ändring är möjlig. Till det behövs ingen artificiell intelligens. Bara sunt förnuft.

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår

och slutar odla det onda som hon lättare förmår.

ICAN fick Nobels fredspris för att motarbeta det scenario som Harry Martinson, Nobelpristagaren i litteratur, såg i sin egen Mimas skärm ombord på Aniara.

Den gångna sommaren och den pågående hurrikansäsongen påminner oss än en gång om klimatförändringen, skapad av människan. I september 2018 fick vi den nya rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC. Människan har skapat en situation där vi hotar jordens existens med långsamma, men obönhörliga medel (klimatet) och med plötsliga, fruktansvärda metoder (kärnvapen).

Vi var i avgrunden. Det låter som en saga

i panisk skräck i allas ögon skriven.

Personligen är jag – förstår jag i mitt arbete med Aniara – en optimist, trots allt. Det är kanske naivt, men så länge det finns en vilja, finns det en möjlighet. Och trots att alltför många av världens ledare och populistiska rörelser inte verkar bry sig, ser vi också miljoner människor i gräsrotsrörelser, bland forskare, journalister, konstnärer som fortfarande vill skapa en förändring.

Harry Martinsons Aniara är en mörk historia. Jorden, som skeppet och personerna ombord lämnar, är skadad av strålning, av människans handlingar. För själva farkosten, skeppet i rymden finns ingen återvändo.

Men finns inte hoppet trots allt – i Miman, i konsten, i ljuset?

– –

Citat ur Harry Martinson: Aniara. En revy om människan i tid och rum (1956)

Jag vill skapa verk som hjälper mig att förstå kaoset.
Jag vill skapa verk som påminner oss om Jordens mirakel, även då vi själva hotar det miraklet.
Jag vill skapa verk som tillåter mig att se världen, och mina känslomässiga reaktioner på den, med större klarhet.
Jag vill skapa verk som tillåter mig att förstå de känslorna.

Aniara gör – kommer att göra – det här.

Jag antar att en bloggtext till sin karaktär börjar med ett “jag”. Jag hoppas alltid att The Crossings verk kan inspirera till att minska eller stryka “jaget”, som Celan säger:

”a language not for you and not for me—because, I ask you, for whom is it meant, the earth, not for you, I say, is it meant, and not for me—a language, well, without I and without You, nothing but He, nothing but It, you understand, and She, nothing but that.” 1

Men uppgiften är att skriva om mina upplevelser av att utveckla Aniara, vilket betyder att jag är “jaget”, på gott och ont. Så börjar dokumentationen av resan.

Medan jag har vandrat min galna stig fylld av möjligheter, både förlorade och fångade, har jag då och då träffat likasinnade, folk med snarlika tankar om konst, teater, musik och till och med livet. Det är de här människorna jag vill återvända till; jag vill leva med dem, konstnärligt, genom projekt vi bryr oss om. Konstnärerna i The Crossing är sådana människor. Dan Henriksson och Rob Maggio är sådana människor.

Jag träffade Dan under en produktion av Verdis Macbeth på operan i Philadelphia. Han ansvarade främst för häxkörens gestaltning och som körledare tillhörde de min avdelning. Hans jobb började med att definiera karaktärerna och frigöra sig från ett (tyvärr) vanligt förhållningssätt gentemot operakörer, där hela kören behandlas som en enda personlighet istället för en grupp individer. Tillsammans med Dan grävde vi oss djupt in i Shakespeares karaktärer, deras existensberättigande, våra likheter och olikheter. Dessutom argumenterade vi med Verdi; hans arbete med librettisterna Francesco Maria Piave och Andrea Maffei för att destillera personerna, relationerna och scenerna i en komplex pjäs till en kompakt musikalisk kontext som skärper vår förståelse. Häxorna och jag började snabbt älska arbetet, teamet, Dan. Vi hade en gemensam respekt för författare och kompositör, en vilja att hitta grunden till deras konst och leverera just det. Då produktionen avrundades sade vi hejdå åt Dan och han reste tillbaka till Finland, men med en pakt om att vi en vacker dag skulle samarbeta igen.

Femton år senare har vi äntligen hittat vårt projekt: Aniara. I och med förändringarna i USA, och våra ökande klyftor, kändes det nödvändigt att föra samman The Crossing och Dans grupp, Klockriketeatern i Helsingfors, för att skapa något unikt. The Crossing var redo: kaoset efter Jeffs död höll på att skingras, allt det enorma med Seven Responses höll på att lugna ner sig och vi behövde ett nytt stort projekt för att puffa oss framåt, få oss att växa, ställa frågor, tvinga vår organisation att bygga bättre infrastruktur och utmana känslan av att ha skapat en erkänd konstnärlig profil. (Status. Den öppnar dörrar, men kan stänga sinnen.) Jag visste att samarbetet med en teatergrupp från Helsingfors som nyligen reste runt Europa utklädda till de tre musketörerna och sjöng sånger åt folk på gatan, kunde förse oss med den utmaningen. För att avlägsna skepticismen pekade jag på Klockrikes svindlande kreativa produktioner av klassiker som Morbror Vanja, för att försäkra mina vänner om att jag inte är tokig. The Pew Center for Arts & Heritage uppmuntrade oss och förstod att det finns något “tokigt” i alla stora idéer.

Aniara var Dans förslag och har snabbt blivit en perfekt farkost för några av de scenkonstnärliga frågor jag ville undersöka. Vi vill skapa ett verk som undersöker mötet mellan musik och teater. Visst, det har gjorts förr. Opera, till exempel. Eller det som kallas körteater (choral theatre). Men jag har blivit trött på att se föreställningar där en genre – till exempel teater – maskeras till den andra – till exempel körmusik – och resultatet är en otillfredsställande acceptans av olika grader av obekvämlighet både för de uppträdande och för publiken.  Vi vill veta vad som händer då en viss typs körensemble och en viss typs teatersyn möts; vad fungerar, vad fungerar inte, vilka är friktionsytorna, hur kommer vi över obekvämligheter alternativt erkänner dem och använder oss av dem.

Första gången sträckläste jag Martinsons Aniara från pärm till pärm. Det är en rätt simpel framställning, presenterad i 103 sånger som på ytan säger

Detta hände
Jag kände
Jag minns
Livet fortsatte trots….

Bara av att läsa den här lilla destilleringen ser jag en viss igenkännbar melankoli som inträder i verket och som fångade min fantasi. Boken är mer relevant idag än Martinson kanske kunde ana då han färdigställde den år 1956, trots att det inte är så mycket en kärnvapenundergång vi fruktar, utan vår förstörelse av de resurser som möjliggör mänskligt liv samt vår oförmåga att engagera mänsklighetens bästa redskap, fantasin, för att helt och hållet förstå och förändra situationen.

Men det som först slog mig – berörde mig – med Martinsons verk var känslan av att det ombord på det här skeppet – en stor gondol för 8000 flyktingar från Jorden, på väg mot en avlägsen stjärnbild som alla ombord vet att de aldrig kommer att nå – finns en uppenbar närvaro av kärlek utan riktning. Kärlek som kan fylla denna farkost; en omgivning med en kulturell aversion mot att mottaga. Det här känns så relevant för de rädslor vi lever med och den grymhet som nästan systematiskt underbyggs av vår regering – en förlamande likgiltighet mot fördelarna med att ge och att ta emot. Den lilla rösten (i rymdens oändlighet) hos Aniaras berättare brottas också med sin kulturs system och organisationer, sin egen bottenlösa källa av känslor och förtigande samt upprättandet av en auktoritär regim i klaustrofobin en hopplös värld. Men det går att känna att det är kärlek som ligger ligger bakom hans tankar, hans handlingar, hans behov av att skriva. Hans berättelse utspelar sig mot en ström av briljanta filosofiska och konstnärliga drömmar, alltmedan rymdens oändlighet breder ut sig framför dem på sätt som de inte hade kunnat föreställa sig hemma på Jorden.

Säkerligen ligger Aniaras ursprung i en varning: vi har en Jord, vi är dess icke-utvalda kuratorer och den kommer att fortsätta snurra också utan oss, vår framtid ligger inom oss. Martinson konstaterar:

Besynnerliga tecken sågs i rymden
men då de inte kunde inneslutas
i dagsprogrammet blev de genast glömda. 2

Men verket rör sig långt bortom den här varningen; liksom nästan all stor konst är det en berättelse om oss.

Början av vårt arbete med Aniara sammanträffade med bortgången av båda mina föräldrar över en tidsperiod på arton månader. Nåden i Martinsons berättelse och hans ord kanske förstorades för mig just då och jag förstår att vi också skapar ett verk om hans enklaste premiss: att lämna sitt hem. Jämte de komplexa scenerna där katastrofen slår till, enväldet reser sig, självmord slår emot på nära håll, ilska, hopp, och rädslor blir omöjliga att särskilja och kärleken sakta luckras upp, finns en sanning vi alla delar: i något skede kan vi inte längre åka hem. De facto rör vi oss alla, liksom de förlorade ombord på Aniara, alltid bortåt från hemmet. Och ju längre vi vandrar iväg i vår egen tid och rymd, desto större blir behovet av att minnas – att fånga bilderna av en tid då saker och ting var enklare. Kanske då saker och ting kändes tryggare. En tid vi ägde. Och ändå håller Aniaras berättare fast vid sin berättelse, för att förstå sin värld och för att minnas. Liksom också vi gör.

När den man älskat nått till dödens dörr
står rymden hård och grymmare än förr. 3

Vilken gåva, att berätta historier tillsammans med vänner.

Den 6 maj 2018

I min nästa bloggtext kommer jag att skriva om Rob Maggio – om vår historia och hans avgörande roll i Aniara.

1 Conversation in the mountains, Paul Celan, From Collected Prose, trans. By Rosemarie Waldrop, The Sheep Meadow Press, 1986.

2 Sång 87, Aniara, En revy om människan i tid och rum, Bonnier Story Line Press, 1999.

3 Sång 89, Aniara.

1.

Det finns små berättelser och det finns stora berättelser. Och så finns Aniara – den jordiska kärleksberättelsen, placerad mitt i en kosmisk ensamhet. Legenden om mänskan som fördärvade sitt enda hem, sin planet. En berättelse om mänsklighetens hybris och jordens undergång. Om längtan tillbaka till paradiset.

Rymdskeppet Aniara med åttatusen själar i behov av tröst och ett sammanhang rusar genom rymdens hav, som en luftbubbla i glaset på en skål – oändligt långsamt, utan mål. Goldondern Aniara – en av tusentals likadana farkoster – är lastad med emigranter som lämnat jorden, med destination Mars. De är rymdens flyktingar från en ödelagd planet, som de själva fördärvat.

Låter det alltför bekant?
Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Aniara hamnar ur kurs och driver ut i kosmos. Den yttre rymden ter sig större och har andra lagar. Vem är vi och vart är vi på väg? När vi tror att vi har ett svar, inser vi att det vi inte begriper bara vidgades ännu mer.

Chefsastronomen håller en dag ett föredrag ombord på Aniara:         

Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
[som] fått – – idén att Gåtan har struktur.  

2.

Aniara (1956) är den svenske författaren Harry Martinsons storverk, som gav honom Nobelpriset i litteratur, nästan tjugo år efter utgivningen. Sommaren 1953 fick han in Andromeda-galaxen i sin stjärnkikare. Författaren själv lyfte fram sitt möte med galaxen som ett ögonblick av inspiration. Det var en avgörande impuls för fantasin, en stark upplevelse och insikt. Han dikterade den första tredjedelen av Aniara under några sommarveckor i en poetisk urladdning, medan hustrun skrev ner orden. Vanmakten kanaliserades i en konstnärligt terapeutisk session.

Ordet vanmakt förekommer ofta i Martisons texter. Hans samvete skulle idag beskrivas som globalt. Han pinades av förtvivlan, över det andra världskriget och framför allt de yttersta stunderna med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, inför den sovjetiska vätebomben några år senare.

Nobelpriset (1974) gavs för ett för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos. I Harry Martinsons hela produktion är kärleken till naturen och jorden ett genomlöpande tema. Daggdroppens under fascinerar.

Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon
finns ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat
av förgängelsen.
Det är skrivet med en tranas fjäder
doppad i dagsländans blod.

I rymdeposet Aniara är det fortfarande jorden som står i centrum – den blå planeten speglad via kosmos. Aniaraär en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl.  Martinson gav Aniara undertiteln en revy om människan i tid och rum.

Mer än sextio år efter publiceringen bländas läsaren av hur mycket före sin tid Aniara var. Ombord finns den artificiella intelligensen, som en möjlighet och tröst – miman är en telegrator som till hälften uppfann sig själv. Verket är ett nödrop inför kärnvapenhotet – så ropar de ur stenar med Kassandra.

Martinson ser miljöförstöringens globala konsekvenser. Han leker med den tekniska utvecklingen, som förför och förgör. Rymden blir scen för ett science fiction-äventyr. Människan söker sig själv och är samtidigt hotet mot allting.           

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.                                   

3.

En blåsig julidag för ett par år sedan promenerade vi längs en strand vid den amerikanska Atlantkusten med Donald Nally, The Crossings dirigent. Aniara dök upp som en tanke, som material för det nya verk vi skissade på. Aniara vrider och vänder på många av de teman vi vill undersöka. ”Varför kände jag inte till denhär boken!”, utropade Donald när han hunnit läsa igenom den.

 Aniara är ett destillat på hundratre sånger, skrivna på vers och med en rik och poetisk svenska, som gör det så svårt att översätta till andra språk. Liksom all stor konst låter sig Aniara inte entydigt förklaras. Det pågår en kamp mellan ljuset och mörkret. Att tolka den djupaste innebörden är en tankelek utan slut.

Hur läser man förbi Harry Martinsons pojkaktiga nyfikenhet på science fiction? Hans fiktiva tekniska jargong och rymdäventyrets hisnande dimensioner krockar med astronomiska inkonsekvenser. Det krökta rummet glider över i religiösa bilder.

Den mytiska nivån överröstar rationella invändningar. Drömmen är ibland ljus som den nordiska sommarnatten, i nästa stund möter vi en kolsvart sol.  Vi hittar arkeologiska och paleontologiska fragment, istiden lägger sig. Sker klimatförändringen efter att människan med strålförgiftning fördunklat solen?

Aniara granskar kollektivets utveckling. Skeppet är, liksom jorden det lämnat, fyllt av mänsklig småsinthet. Man känner igen behovet av tillhörighet, sammanhang, närhet och kärlek i olika former. Historiens diktatorer finns med. Fånglägerceller och avrättningsplutoner speglas mot Vasco da Gama och Ninives murar i en forntida glansålder. Kulter, riter och religioner blir just så komiska de är från ett avstånd, medan mänskan inne i kollektivet brinner.

 Aniara är en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl. Därför finns också sången om samaritens människokärlek och insamlingar för hjälpstationer med, som en möjlig väg. Längtan efter kärlek är ett genomgående tema, men vilken stilart byter diktaren till när han dyker in i den kroppsliga lusten, som söker trösten i kvinnans sköte?

En klassiker lever i dialog med nuet, med läsarens här och nu. När jag skriver de här raderna har min mamma nyligen somnat in. Det tysta sista ögonblicket, dödens diminuendo, öppnade en annan tolkning för sången om avskedet på Aniara:

Osynlig för vårt öga gled hon undan
till trakten för De stora talens lagar
där eviga reserver finns att fånga
när slumpens nya välde så behagar.

—

När den man älskat nått till dödens dörr
står rymden hård och grymmare än förr.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr. Gåtan har många namn. Martinson bekände inte någon speciell religion, men man kan enkelt spåra intryck från både taoism och buddhism. Eposet Aniara slutar i en förhoppning om befrielse:   

Och genom alla drog Nirvanas våg.

Aniara föddes ur en förundran, men kanske ännu starkare ur vanmakt och förtvivlan.

För mej ligger trösten och inspirationen i tanken att människan själv kan påverka jordens framtid.

• Vi har precis haft en otroligt spännande workshop där hela det amerikanska konstnärliga teamet och artisterna fick träffa våra finländska kolleger för första gången. Vad tog du med dig från det här veckoslutet?

Workshopen i februari 2018 var helt otrolig. Det var fantastiskt att se kören sjunga och dansa.

Ärligt talat har jag aldrig sett något liknande. Det var bara en kort stund då kören memorerade en kort fras och sedan uppträdde med den till Anttis koreografi, men det var väldigt coolt. Jag önskar att konsertmusik alltid kunde skapas via workshops. Det är en så sällsynt upplevelse att få höra ett stycke “på golvet” innan det är färdigt för konsert. Det betyder att det oftast finns väldigt lite tid för att se över och omarbeta saker. Så har det inte varit nu.

Jag var överlycklig (kände att jag var på rätt spår) då The Crossing läste igenom fragmenten för de fyra första satserna i December 2017 och sedan de först nio satserna i februari 2018. Jag behöver verkligen feedbacken av Dan och Donald, och av sångarna och ackompanjatören. Jag behövde få en känsla från rummet om vad jag jobbade med och vad jag inte jobbade med. Jag har en ungefärlig uppfattning om variationen av musikaliska språk i verket, men jag försöker fortfarande få ett hum om vilka genrens och stilens begränsningar är. Hur definierar man karaktärernas och berättelsens musikaliska formspråk med de här instrumenten. Jag försöker också får reda på hur mycket “populärmusik” som platsar i det här verket och hur långt jag kan expandera i rösttekniska frågor. Som jag sa tidigare är det här en grupp som är bekväm med nästan vilken som helst musikstil och -teknik och det kan finnas tillfällen i det här verket då ovanliga klangfärger kan användas för att uppnå fina effekter. Men jag tror att det för min del får bli en upptäckt i nästa skede av processen.

• Berätta om samarbetet mellan dig, The Crossing, Klockriketeatern och Aniara: fragment ur tid och rum, samt hur du först kom i kontakt med Donald och Dan.

Det är alltid spännande att inleda ett nytt samarbete. Jag har känt Donald sen år 1992 och Dan och Donald har också känt varandra en lång tid. De två hade kommit överens om att The Crossing och Klockrike skulle jobba med Aniara redan innan jag kom med i projektet som tonsättare. I augusti 2017 träffades vi alla tre hemma hos Dan i Borgå, Finland, tillsammans med Klockrikes skådespelare och det finländska konstnärliga teamet. Då läste vi igenom utkastet till libretto och diskuterade projektet i allmänhet. Det var en fantastisk två dagar lång djupdykning i samarbetsprocessen och det var underbart att träffa Dan för första gången.

• Dan Henriksson skriver librettot till Aniara, en bearbetning av Harry Martinsons originalverk. Berätta om hur det är att med en samarbetspartner jobba kring en text som du tonsätter, och hur det här påverkar dramat och musiken.

Dans libretto, precis som Martinsons dikt, presenteras i fragment. Vi skapar en serie ögonblicksbilder i ungefär 20 enskilda satser. Den splittrade strukturen ger oss intressanta utmaningar då vi navigerar det här 90 minuter långa verket. Det finns vissa tydliga linjära händelser (rymdfarkosten Aniara ger sig av, den kommer ur kurs och så vidare) men verket handlar inte så mycket om berättelsen som det är en meditation över vårt syfte, vår mening. Ifall en samling människor befinner sig på ett skepp som är på väg ingenstans, i resten av sina liv, vad/vilka är de då? Vad vill de? Vem blir de? Hur känner de sig? På sätt och vis är vi redan där – ombord på rymdskeppet Jorden; vart är vi egentligen på väg som samhälle? Det är stora filosofiska funderingar och jag njuter av att flyta omkring bland de frågor som Aniara ställer.

• Du har skrivit musik för The Crossing tidigare: ditt verk The Woman Where We Are Living var ett beställningsverk och fick sin premiär på The Month of Moderns år 2014. Vad tänker du på då du komponerar för The Crossing?

Att skriva för The Crossing är en lyx. När Donald frågade om jag ville jobba med det här verket tillsammans med honom och Dan tänkte jag på saken i kanske en halv sekund och sa “Ja!”. Att arbeta med det här verket är som att planera en måltid, öppna frysen och hitta de perfekta underbara ingredienserna. Okej, det var en konstig metafor, men jag gillar att laga mat och jag älskar mat, så kanske ni förstår vad jag menar. The Crossing har en vackert utomjordlig klang, de är fulla av talang och själ; det finns nästan inget jag kunde skapa som de inte klarar av att göra – så tekniken behöver jag inte ta i beaktande. Det tillåter mig att drömma stort och drömma om vad som helst som svävar in i mitt medvetande, eller mitt undermedvetna för den delen. Medan jag har tonsatt det här verket har jag lyssnat på deras fantastiska inspelningar och en av de saker som slår mig är hur orädda de är som musiker. En av de mest belönande upplevelser jag har haft under min proffskarriär var att höra dem sjunga premiären av mitt verk (The Woman Where We Are Living – 2014). Det var ett av de mest personliga stycken jag någonsin komponerat och omsorgen och skönheten med vilka de presenterade premiären kändes som en gåva.

• Berätta om instrumenten i Aniara: fragment ur tid och rum. Det är en lite speciell ensemble – varför valdes de här specifika instrumenten?

Aniara är för tillfället tonsatt för kör, två skådespelare, en?? dansare och fyra musiker. Alla ljud kommer att förstärkas och vi kommer att kunna processa alla röster och instrument (med reverb, delay och distortion och så vidare). Budgeten tillät en instrumental kvartett som skulle ackompanjera kören och skådespelarna. Donald, Dan och jag började diskutera de specifika instrumenten då jag började skriva musiken. Det första valet föll på gitarr, eftersom den inledande satsen är som en folksång; Dan föreslog att det kunde vara en melodi från Kalevala (han sjöng in en melodi på min iPhone så jag skulle få en uppfattning) och att ackompanjemanget skulle ge den nostalgiska stämningen, locka fram ett minne av den skönhet som de kom ifrån innan Jorden (som kallas Maa i vår berättelse) hade ödelagts. Så den akustiska gitarren kom först. Senare, då jag började komponera en sats som heter “Fototurben” och som i princip handlar om atombomben, började jag längta efter gnisslandet och kraften hos en elgitarr (med distortion och kanske också delay). Efter gitarren enades vi om slagverk eftersom Antti, vår koreograf, har en utbildning i Peking opera -dans och slagverken är en väsentlig del av det. Slagverken kan också bidra med många olika klangfärger och grooves som driver verket. Fram till nu inkluderar vår uppsättning slagverk en vibrafon, crotales, ett provisoriskt trumset och några andra handtrummor. Utöver gitarr och trummor ville vi lägga till mera lyriska instrument, så vi valde stråke (cello) och träblåsinstrument (klarinett), två av mina favoritinstrument. Klarinett var faktiskt mitt första instrument efter piano. Jag har hittills endast skrivit för basklarinett, vars klangfärg hör till mina favoriter. Båda instrumenten täcker dessutom i stora drag hela röstomfånget.

• Det är svårt att klassificera Aniara: fragment ur tid och rum enligt någon genre. Vi har använt termen körteater (choral theatre). Vad betyder det för dig och hur passar det in i din samlade produktion som tonsättare?

Det är svårt att beskriva exakt vad vår bearbetning av Aniara är, eftersom det relaterar till andra verk. Idag kallas dylika verk för körteater, även om det inte är en speciellt väletablerad genre. Jag vet inte hur mycket gemensamma nämnare det finns mellan de verk som existerar i det här tvärdisciplinära fältet. I Aniara finns det två skådespelare som talar, ibland med och ibland utan musik. Under vår workshop i februari 2018 började vi utforska körens rörelser och dans, ibland medan körmedlemmarna var tysta och ibland medan de sjöng. Det var spännande och nytt (för mig!). I den slutliga produktionen kommer vi att ha kostym, projektioner, ljuddesign, ljus och så vidare. Det finns en klar berättelse och det finns en resa som sträcker sig över cirka 90 minuter. För att hitta på scener och fragment för det här verket har jag har litat på min egen erfarenhet som musikalisk dramatiker som ofta arbetar med musikteater som genre. Jag har försökt tänka på former och dramatiska strukturer som passar på scenen; som blir större än individuella satser och moment. Lägg till framtiden och yttre rymden som inramning, och kören som passagerarna på det enorma rymdskeppet –  ja, vi är inte i Kansas längre.

• Berätta om var du för tillfället befinner dig i processen med Aniara: fragment ur tid och rum. Vad tänker du på just nu?

Jag skulle gärna presentera en djupdykning i ett speciellt musikaliskt ögonblick, men jag tvekar i det här skedet eftersom jag känner att jag fortfarande håller på att klura ut helhetslinjen. Jag har en obehaglig känsla av att jag vid något skede kommer att inse att “Vänta, jag behöver tänka om allting från början till slut”. Hoppas det inte blir så, men jag vet att jag inte kommer att vara totalt tillfreds med mitt verk förrän jag har skrivit ett utkast till den musik som tar oss hela vägen till slutet. Jag brukar skriva i stora drag först och sedan gå tillbaka och omforma och förfina. Det hjälper mig att se skogen hellre än att fokusera på träden. Jag hoppas att ha hela utkastet klart under de närmaste månaderna!