Aniara blogg #1

• Vi har precis haft en otroligt spännande workshop där hela det amerikanska konstnärliga teamet och artisterna fick träffa våra finländska kolleger för första gången. Vad tog du med dig från det här veckoslutet?

Workshopen i februari 2018 var helt otrolig. Det var fantastiskt att se kören sjunga och dansa.

Ärligt talat har jag aldrig sett något liknande. Det var bara en kort stund då kören memorerade en kort fras och sedan uppträdde med den till Anttis koreografi, men det var väldigt coolt. Jag önskar att konsertmusik alltid kunde skapas via workshops. Det är en så sällsynt upplevelse att få höra ett stycke “på golvet” innan det är färdigt för konsert. Det betyder att det oftast finns väldigt lite tid för att se över och omarbeta saker. Så har det inte varit nu.

Jag var överlycklig (kände att jag var på rätt spår) då The Crossing läste igenom fragmenten för de fyra första satserna i December 2017 och sedan de först nio satserna i februari 2018. Jag behöver verkligen feedbacken av Dan och Donald, och av sångarna och ackompanjatören. Jag behövde få en känsla från rummet om vad jag jobbade med och vad jag inte jobbade med. Jag har en ungefärlig uppfattning om variationen av musikaliska språk i verket, men jag försöker fortfarande få ett hum om vilka genrens och stilens begränsningar är. Hur definierar man karaktärernas och berättelsens musikaliska formspråk med de här instrumenten. Jag försöker också får reda på hur mycket “populärmusik” som platsar i det här verket och hur långt jag kan expandera i rösttekniska frågor. Som jag sa tidigare är det här en grupp som är bekväm med nästan vilken som helst musikstil och -teknik och det kan finnas tillfällen i det här verket då ovanliga klangfärger kan användas för att uppnå fina effekter. Men jag tror att det för min del får bli en upptäckt i nästa skede av processen.

• Berätta om samarbetet mellan dig, The Crossing, Klockriketeatern och Aniara: fragment ur tid och rum, samt hur du först kom i kontakt med Donald och Dan.

Det är alltid spännande att inleda ett nytt samarbete. Jag har känt Donald sen år 1992 och Dan och Donald har också känt varandra en lång tid. De två hade kommit överens om att The Crossing och Klockrike skulle jobba med Aniara redan innan jag kom med i projektet som tonsättare. I augusti 2017 träffades vi alla tre hemma hos Dan i Borgå, Finland, tillsammans med Klockrikes skådespelare och det finländska konstnärliga teamet. Då läste vi igenom utkastet till libretto och diskuterade projektet i allmänhet. Det var en fantastisk två dagar lång djupdykning i samarbetsprocessen och det var underbart att träffa Dan för första gången.

• Dan Henriksson skriver librettot till Aniara, en bearbetning av Harry Martinsons originalverk. Berätta om hur det är att med en samarbetspartner jobba kring en text som du tonsätter, och hur det här påverkar dramat och musiken.

Dans libretto, precis som Martinsons dikt, presenteras i fragment. Vi skapar en serie ögonblicksbilder i ungefär 20 enskilda satser. Den splittrade strukturen ger oss intressanta utmaningar då vi navigerar det här 90 minuter långa verket. Det finns vissa tydliga linjära händelser (rymdfarkosten Aniara ger sig av, den kommer ur kurs och så vidare) men verket handlar inte så mycket om berättelsen som det är en meditation över vårt syfte, vår mening. Ifall en samling människor befinner sig på ett skepp som är på väg ingenstans, i resten av sina liv, vad/vilka är de då? Vad vill de? Vem blir de? Hur känner de sig? På sätt och vis är vi redan där – ombord på rymdskeppet Jorden; vart är vi egentligen på väg som samhälle? Det är stora filosofiska funderingar och jag njuter av att flyta omkring bland de frågor som Aniara ställer.

• Du har skrivit musik för The Crossing tidigare: ditt verk The Woman Where We Are Living var ett beställningsverk och fick sin premiär på The Month of Moderns år 2014. Vad tänker du på då du komponerar för The Crossing?

Att skriva för The Crossing är en lyx. När Donald frågade om jag ville jobba med det här verket tillsammans med honom och Dan tänkte jag på saken i kanske en halv sekund och sa “Ja!”. Att arbeta med det här verket är som att planera en måltid, öppna frysen och hitta de perfekta underbara ingredienserna. Okej, det var en konstig metafor, men jag gillar att laga mat och jag älskar mat, så kanske ni förstår vad jag menar. The Crossing har en vackert utomjordlig klang, de är fulla av talang och själ; det finns nästan inget jag kunde skapa som de inte klarar av att göra – så tekniken behöver jag inte ta i beaktande. Det tillåter mig att drömma stort och drömma om vad som helst som svävar in i mitt medvetande, eller mitt undermedvetna för den delen. Medan jag har tonsatt det här verket har jag lyssnat på deras fantastiska inspelningar och en av de saker som slår mig är hur orädda de är som musiker. En av de mest belönande upplevelser jag har haft under min proffskarriär var att höra dem sjunga premiären av mitt verk (The Woman Where We Are Living – 2014). Det var ett av de mest personliga stycken jag någonsin komponerat och omsorgen och skönheten med vilka de presenterade premiären kändes som en gåva.

• Berätta om instrumenten i Aniara: fragment ur tid och rum. Det är en lite speciell ensemble – varför valdes de här specifika instrumenten?

Aniara är för tillfället tonsatt för kör, två skådespelare, en?? dansare och fyra musiker. Alla ljud kommer att förstärkas och vi kommer att kunna processa alla röster och instrument (med reverb, delay och distortion och så vidare). Budgeten tillät en instrumental kvartett som skulle ackompanjera kören och skådespelarna. Donald, Dan och jag började diskutera de specifika instrumenten då jag började skriva musiken. Det första valet föll på gitarr, eftersom den inledande satsen är som en folksång; Dan föreslog att det kunde vara en melodi från Kalevala (han sjöng in en melodi på min iPhone så jag skulle få en uppfattning) och att ackompanjemanget skulle ge den nostalgiska stämningen, locka fram ett minne av den skönhet som de kom ifrån innan Jorden (som kallas Maa i vår berättelse) hade ödelagts. Så den akustiska gitarren kom först. Senare, då jag började komponera en sats som heter “Fototurben” och som i princip handlar om atombomben, började jag längta efter gnisslandet och kraften hos en elgitarr (med distortion och kanske också delay). Efter gitarren enades vi om slagverk eftersom Antti, vår koreograf, har en utbildning i Peking opera -dans och slagverken är en väsentlig del av det. Slagverken kan också bidra med många olika klangfärger och grooves som driver verket. Fram till nu inkluderar vår uppsättning slagverk en vibrafon, crotales, ett provisoriskt trumset och några andra handtrummor. Utöver gitarr och trummor ville vi lägga till mera lyriska instrument, så vi valde stråke (cello) och träblåsinstrument (klarinett), två av mina favoritinstrument. Klarinett var faktiskt mitt första instrument efter piano. Jag har hittills endast skrivit för basklarinett, vars klangfärg hör till mina favoriter. Båda instrumenten täcker dessutom i stora drag hela röstomfånget.

• Det är svårt att klassificera Aniara: fragment ur tid och rum enligt någon genre. Vi har använt termen körteater (choral theatre). Vad betyder det för dig och hur passar det in i din samlade produktion som tonsättare?

Det är svårt att beskriva exakt vad vår bearbetning av Aniara är, eftersom det relaterar till andra verk. Idag kallas dylika verk för körteater, även om det inte är en speciellt väletablerad genre. Jag vet inte hur mycket gemensamma nämnare det finns mellan de verk som existerar i det här tvärdisciplinära fältet. I Aniara finns det två skådespelare som talar, ibland med och ibland utan musik. Under vår workshop i februari 2018 började vi utforska körens rörelser och dans, ibland medan körmedlemmarna var tysta och ibland medan de sjöng. Det var spännande och nytt (för mig!). I den slutliga produktionen kommer vi att ha kostym, projektioner, ljuddesign, ljus och så vidare. Det finns en klar berättelse och det finns en resa som sträcker sig över cirka 90 minuter. För att hitta på scener och fragment för det här verket har jag har litat på min egen erfarenhet som musikalisk dramatiker som ofta arbetar med musikteater som genre. Jag har försökt tänka på former och dramatiska strukturer som passar på scenen; som blir större än individuella satser och moment. Lägg till framtiden och yttre rymden som inramning, och kören som passagerarna på det enorma rymdskeppet –  ja, vi är inte i Kansas längre.

• Berätta om var du för tillfället befinner dig i processen med Aniara: fragment ur tid och rum. Vad tänker du på just nu?

Jag skulle gärna presentera en djupdykning i ett speciellt musikaliskt ögonblick, men jag tvekar i det här skedet eftersom jag känner att jag fortfarande håller på att klura ut helhetslinjen. Jag har en obehaglig känsla av att jag vid något skede kommer att inse att “Vänta, jag behöver tänka om allting från början till slut”. Hoppas det inte blir så, men jag vet att jag inte kommer att vara totalt tillfreds med mitt verk förrän jag har skrivit ett utkast till den musik som tar oss hela vägen till slutet. Jag brukar skriva i stora drag först och sedan gå tillbaka och omforma och förfina. Det hjälper mig att se skogen hellre än att fokusera på träden. Jag hoppas att ha hela utkastet klart under de närmaste månaderna!