• Vi har precis haft en otroligt spännande workshop där hela det amerikanska konstnärliga teamet och artisterna fick träffa våra finländska kolleger för första gången. Vad tog du med dig från det här veckoslutet?

Workshopen i februari 2018 var helt otrolig. Det var fantastiskt att se kören sjunga och dansa.

Ärligt talat har jag aldrig sett något liknande. Det var bara en kort stund då kören memorerade en kort fras och sedan uppträdde med den till Anttis koreografi, men det var väldigt coolt. Jag önskar att konsertmusik alltid kunde skapas via workshops. Det är en så sällsynt upplevelse att få höra ett stycke “på golvet” innan det är färdigt för konsert. Det betyder att det oftast finns väldigt lite tid för att se över och omarbeta saker. Så har det inte varit nu.

Jag var överlycklig (kände att jag var på rätt spår) då The Crossing läste igenom fragmenten för de fyra första satserna i December 2017 och sedan de först nio satserna i februari 2018. Jag behöver verkligen feedbacken av Dan och Donald, och av sångarna och ackompanjatören. Jag behövde få en känsla från rummet om vad jag jobbade med och vad jag inte jobbade med. Jag har en ungefärlig uppfattning om variationen av musikaliska språk i verket, men jag försöker fortfarande få ett hum om vilka genrens och stilens begränsningar är. Hur definierar man karaktärernas och berättelsens musikaliska formspråk med de här instrumenten. Jag försöker också får reda på hur mycket “populärmusik” som platsar i det här verket och hur långt jag kan expandera i rösttekniska frågor. Som jag sa tidigare är det här en grupp som är bekväm med nästan vilken som helst musikstil och -teknik och det kan finnas tillfällen i det här verket då ovanliga klangfärger kan användas för att uppnå fina effekter. Men jag tror att det för min del får bli en upptäckt i nästa skede av processen.

• Berätta om samarbetet mellan dig, The Crossing, Klockriketeatern och Aniara: fragment ur tid och rum, samt hur du först kom i kontakt med Donald och Dan.

Det är alltid spännande att inleda ett nytt samarbete. Jag har känt Donald sen år 1992 och Dan och Donald har också känt varandra en lång tid. De två hade kommit överens om att The Crossing och Klockrike skulle jobba med Aniara redan innan jag kom med i projektet som tonsättare. I augusti 2017 träffades vi alla tre hemma hos Dan i Borgå, Finland, tillsammans med Klockrikes skådespelare och det finländska konstnärliga teamet. Då läste vi igenom utkastet till libretto och diskuterade projektet i allmänhet. Det var en fantastisk två dagar lång djupdykning i samarbetsprocessen och det var underbart att träffa Dan för första gången.

• Dan Henriksson skriver librettot till Aniara, en bearbetning av Harry Martinsons originalverk. Berätta om hur det är att med en samarbetspartner jobba kring en text som du tonsätter, och hur det här påverkar dramat och musiken.

Dans libretto, precis som Martinsons dikt, presenteras i fragment. Vi skapar en serie ögonblicksbilder i ungefär 20 enskilda satser. Den splittrade strukturen ger oss intressanta utmaningar då vi navigerar det här 90 minuter långa verket. Det finns vissa tydliga linjära händelser (rymdfarkosten Aniara ger sig av, den kommer ur kurs och så vidare) men verket handlar inte så mycket om berättelsen som det är en meditation över vårt syfte, vår mening. Ifall en samling människor befinner sig på ett skepp som är på väg ingenstans, i resten av sina liv, vad/vilka är de då? Vad vill de? Vem blir de? Hur känner de sig? På sätt och vis är vi redan där – ombord på rymdskeppet Jorden; vart är vi egentligen på väg som samhälle? Det är stora filosofiska funderingar och jag njuter av att flyta omkring bland de frågor som Aniara ställer.

• Du har skrivit musik för The Crossing tidigare: ditt verk The Woman Where We Are Living var ett beställningsverk och fick sin premiär på The Month of Moderns år 2014. Vad tänker du på då du komponerar för The Crossing?

Att skriva för The Crossing är en lyx. När Donald frågade om jag ville jobba med det här verket tillsammans med honom och Dan tänkte jag på saken i kanske en halv sekund och sa “Ja!”. Att arbeta med det här verket är som att planera en måltid, öppna frysen och hitta de perfekta underbara ingredienserna. Okej, det var en konstig metafor, men jag gillar att laga mat och jag älskar mat, så kanske ni förstår vad jag menar. The Crossing har en vackert utomjordlig klang, de är fulla av talang och själ; det finns nästan inget jag kunde skapa som de inte klarar av att göra – så tekniken behöver jag inte ta i beaktande. Det tillåter mig att drömma stort och drömma om vad som helst som svävar in i mitt medvetande, eller mitt undermedvetna för den delen. Medan jag har tonsatt det här verket har jag lyssnat på deras fantastiska inspelningar och en av de saker som slår mig är hur orädda de är som musiker. En av de mest belönande upplevelser jag har haft under min proffskarriär var att höra dem sjunga premiären av mitt verk (The Woman Where We Are Living – 2014). Det var ett av de mest personliga stycken jag någonsin komponerat och omsorgen och skönheten med vilka de presenterade premiären kändes som en gåva.

• Berätta om instrumenten i Aniara: fragment ur tid och rum. Det är en lite speciell ensemble – varför valdes de här specifika instrumenten?

Aniara är för tillfället tonsatt för kör, två skådespelare, en?? dansare och fyra musiker. Alla ljud kommer att förstärkas och vi kommer att kunna processa alla röster och instrument (med reverb, delay och distortion och så vidare). Budgeten tillät en instrumental kvartett som skulle ackompanjera kören och skådespelarna. Donald, Dan och jag började diskutera de specifika instrumenten då jag började skriva musiken. Det första valet föll på gitarr, eftersom den inledande satsen är som en folksång; Dan föreslog att det kunde vara en melodi från Kalevala (han sjöng in en melodi på min iPhone så jag skulle få en uppfattning) och att ackompanjemanget skulle ge den nostalgiska stämningen, locka fram ett minne av den skönhet som de kom ifrån innan Jorden (som kallas Maa i vår berättelse) hade ödelagts. Så den akustiska gitarren kom först. Senare, då jag började komponera en sats som heter “Fototurben” och som i princip handlar om atombomben, började jag längta efter gnisslandet och kraften hos en elgitarr (med distortion och kanske också delay). Efter gitarren enades vi om slagverk eftersom Antti, vår koreograf, har en utbildning i Peking opera -dans och slagverken är en väsentlig del av det. Slagverken kan också bidra med många olika klangfärger och grooves som driver verket. Fram till nu inkluderar vår uppsättning slagverk en vibrafon, crotales, ett provisoriskt trumset och några andra handtrummor. Utöver gitarr och trummor ville vi lägga till mera lyriska instrument, så vi valde stråke (cello) och träblåsinstrument (klarinett), två av mina favoritinstrument. Klarinett var faktiskt mitt första instrument efter piano. Jag har hittills endast skrivit för basklarinett, vars klangfärg hör till mina favoriter. Båda instrumenten täcker dessutom i stora drag hela röstomfånget.

• Det är svårt att klassificera Aniara: fragment ur tid och rum enligt någon genre. Vi har använt termen körteater (choral theatre). Vad betyder det för dig och hur passar det in i din samlade produktion som tonsättare?

Det är svårt att beskriva exakt vad vår bearbetning av Aniara är, eftersom det relaterar till andra verk. Idag kallas dylika verk för körteater, även om det inte är en speciellt väletablerad genre. Jag vet inte hur mycket gemensamma nämnare det finns mellan de verk som existerar i det här tvärdisciplinära fältet. I Aniara finns det två skådespelare som talar, ibland med och ibland utan musik. Under vår workshop i februari 2018 började vi utforska körens rörelser och dans, ibland medan körmedlemmarna var tysta och ibland medan de sjöng. Det var spännande och nytt (för mig!). I den slutliga produktionen kommer vi att ha kostym, projektioner, ljuddesign, ljus och så vidare. Det finns en klar berättelse och det finns en resa som sträcker sig över cirka 90 minuter. För att hitta på scener och fragment för det här verket har jag har litat på min egen erfarenhet som musikalisk dramatiker som ofta arbetar med musikteater som genre. Jag har försökt tänka på former och dramatiska strukturer som passar på scenen; som blir större än individuella satser och moment. Lägg till framtiden och yttre rymden som inramning, och kören som passagerarna på det enorma rymdskeppet –  ja, vi är inte i Kansas längre.

• Berätta om var du för tillfället befinner dig i processen med Aniara: fragment ur tid och rum. Vad tänker du på just nu?

Jag skulle gärna presentera en djupdykning i ett speciellt musikaliskt ögonblick, men jag tvekar i det här skedet eftersom jag känner att jag fortfarande håller på att klura ut helhetslinjen. Jag har en obehaglig känsla av att jag vid något skede kommer att inse att “Vänta, jag behöver tänka om allting från början till slut”. Hoppas det inte blir så, men jag vet att jag inte kommer att vara totalt tillfreds med mitt verk förrän jag har skrivit ett utkast till den musik som tar oss hela vägen till slutet. Jag brukar skriva i stora drag först och sedan gå tillbaka och omforma och förfina. Det hjälper mig att se skogen hellre än att fokusera på träden. Jag hoppas att ha hela utkastet klart under de närmaste månaderna!

1.

Det finns små berättelser och det finns stora berättelser. Och så finns Aniara – den jordiska kärleksberättelsen, placerad mitt i en kosmisk ensamhet. Legenden om mänskan som fördärvade sitt enda hem, sin planet. En berättelse om mänsklighetens hybris och jordens undergång. Om längtan tillbaka till paradiset.

Rymdskeppet Aniara med åttatusen själar i behov av tröst och ett sammanhang rusar genom rymdens hav, som en luftbubbla i glaset på en skål – oändligt långsamt, utan mål. Goldondern Aniara – en av tusentals likadana farkoster – är lastad med emigranter som lämnat jorden, med destination Mars. De är rymdens flyktingar från en ödelagd planet, som de själva fördärvat.

Låter det alltför bekant?
Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Aniara hamnar ur kurs och driver ut i kosmos. Den yttre rymden ter sig större och har andra lagar. Vem är vi och vart är vi på väg? När vi tror att vi har ett svar, inser vi att det vi inte begriper bara vidgades ännu mer.

Chefsastronomen håller en dag ett föredrag ombord på Aniara:         

Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
[som] fått – – idén att Gåtan har struktur.  

2.

Aniara (1956) är den svenske författaren Harry Martinsons storverk, som gav honom Nobelpriset i litteratur, nästan tjugo år efter utgivningen. Sommaren 1953 fick han in Andromeda-galaxen i sin stjärnkikare. Författaren själv lyfte fram sitt möte med galaxen som ett ögonblick av inspiration. Det var en avgörande impuls för fantasin, en stark upplevelse och insikt. Han dikterade den första tredjedelen av Aniara under några sommarveckor i en poetisk urladdning, medan hustrun skrev ner orden. Vanmakten kanaliserades i en konstnärligt terapeutisk session.

Ordet vanmakt förekommer ofta i Martisons texter. Hans samvete skulle idag beskrivas som globalt. Han pinades av förtvivlan, över det andra världskriget och framför allt de yttersta stunderna med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, inför den sovjetiska vätebomben några år senare.

Nobelpriset (1974) gavs för ett för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos. I Harry Martinsons hela produktion är kärleken till naturen och jorden ett genomlöpande tema. Daggdroppens under fascinerar.

Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon
finns ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat
av förgängelsen.
Det är skrivet med en tranas fjäder
doppad i dagsländans blod.

I rymdeposet Aniara är det fortfarande jorden som står i centrum – den blå planeten speglad via kosmos. Aniaraär en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl.  Martinson gav Aniara undertiteln en revy om människan i tid och rum.

Mer än sextio år efter publiceringen bländas läsaren av hur mycket före sin tid Aniara var. Ombord finns den artificiella intelligensen, som en möjlighet och tröst – miman är en telegrator som till hälften uppfann sig själv. Verket är ett nödrop inför kärnvapenhotet – så ropar de ur stenar med Kassandra.

Martinson ser miljöförstöringens globala konsekvenser. Han leker med den tekniska utvecklingen, som förför och förgör. Rymden blir scen för ett science fiction-äventyr. Människan söker sig själv och är samtidigt hotet mot allting.           

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.                                   

3.

En blåsig julidag för ett par år sedan promenerade vi längs en strand vid den amerikanska Atlantkusten med Donald Nally, The Crossings dirigent. Aniara dök upp som en tanke, som material för det nya verk vi skissade på. Aniara vrider och vänder på många av de teman vi vill undersöka. ”Varför kände jag inte till denhär boken!”, utropade Donald när han hunnit läsa igenom den.

 Aniara är ett destillat på hundratre sånger, skrivna på vers och med en rik och poetisk svenska, som gör det så svårt att översätta till andra språk. Liksom all stor konst låter sig Aniara inte entydigt förklaras. Det pågår en kamp mellan ljuset och mörkret. Att tolka den djupaste innebörden är en tankelek utan slut.

Hur läser man förbi Harry Martinsons pojkaktiga nyfikenhet på science fiction? Hans fiktiva tekniska jargong och rymdäventyrets hisnande dimensioner krockar med astronomiska inkonsekvenser. Det krökta rummet glider över i religiösa bilder.

Den mytiska nivån överröstar rationella invändningar. Drömmen är ibland ljus som den nordiska sommarnatten, i nästa stund möter vi en kolsvart sol.  Vi hittar arkeologiska och paleontologiska fragment, istiden lägger sig. Sker klimatförändringen efter att människan med strålförgiftning fördunklat solen?

Aniara granskar kollektivets utveckling. Skeppet är, liksom jorden det lämnat, fyllt av mänsklig småsinthet. Man känner igen behovet av tillhörighet, sammanhang, närhet och kärlek i olika former. Historiens diktatorer finns med. Fånglägerceller och avrättningsplutoner speglas mot Vasco da Gama och Ninives murar i en forntida glansålder. Kulter, riter och religioner blir just så komiska de är från ett avstånd, medan mänskan inne i kollektivet brinner.

 Aniara är en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl. Därför finns också sången om samaritens människokärlek och insamlingar för hjälpstationer med, som en möjlig väg. Längtan efter kärlek är ett genomgående tema, men vilken stilart byter diktaren till när han dyker in i den kroppsliga lusten, som söker trösten i kvinnans sköte?

En klassiker lever i dialog med nuet, med läsarens här och nu. När jag skriver de här raderna har min mamma nyligen somnat in. Det tysta sista ögonblicket, dödens diminuendo, öppnade en annan tolkning för sången om avskedet på Aniara:

Osynlig för vårt öga gled hon undan
till trakten för De stora talens lagar
där eviga reserver finns att fånga
när slumpens nya välde så behagar.

—

När den man älskat nått till dödens dörr
står rymden hård och grymmare än förr.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr. Gåtan har många namn. Martinson bekände inte någon speciell religion, men man kan enkelt spåra intryck från både taoism och buddhism. Eposet Aniara slutar i en förhoppning om befrielse:   

Och genom alla drog Nirvanas våg.

Aniara föddes ur en förundran, men kanske ännu starkare ur vanmakt och förtvivlan.

För mej ligger trösten och inspirationen i tanken att människan själv kan påverka jordens framtid.

Jag vill skapa verk som hjälper mig att förstå kaoset.
Jag vill skapa verk som påminner oss om Jordens mirakel, även då vi själva hotar det miraklet.
Jag vill skapa verk som tillåter mig att se världen, och mina känslomässiga reaktioner på den, med större klarhet.
Jag vill skapa verk som tillåter mig att förstå de känslorna.

Aniara gör – kommer att göra – det här.

Jag antar att en bloggtext till sin karaktär börjar med ett “jag”. Jag hoppas alltid att The Crossings verk kan inspirera till att minska eller stryka “jaget”, som Celan säger:

”a language not for you and not for me—because, I ask you, for whom is it meant, the earth, not for you, I say, is it meant, and not for me—a language, well, without I and without You, nothing but He, nothing but It, you understand, and She, nothing but that.” 1

Men uppgiften är att skriva om mina upplevelser av att utveckla Aniara, vilket betyder att jag är “jaget”, på gott och ont. Så börjar dokumentationen av resan.

Medan jag har vandrat min galna stig fylld av möjligheter, både förlorade och fångade, har jag då och då träffat likasinnade, folk med snarlika tankar om konst, teater, musik och till och med livet. Det är de här människorna jag vill återvända till; jag vill leva med dem, konstnärligt, genom projekt vi bryr oss om. Konstnärerna i The Crossing är sådana människor. Dan Henriksson och Rob Maggio är sådana människor.

Jag träffade Dan under en produktion av Verdis Macbeth på operan i Philadelphia. Han ansvarade främst för häxkörens gestaltning och som körledare tillhörde de min avdelning. Hans jobb började med att definiera karaktärerna och frigöra sig från ett (tyvärr) vanligt förhållningssätt gentemot operakörer, där hela kören behandlas som en enda personlighet istället för en grupp individer. Tillsammans med Dan grävde vi oss djupt in i Shakespeares karaktärer, deras existensberättigande, våra likheter och olikheter. Dessutom argumenterade vi med Verdi; hans arbete med librettisterna Francesco Maria Piave och Andrea Maffei för att destillera personerna, relationerna och scenerna i en komplex pjäs till en kompakt musikalisk kontext som skärper vår förståelse. Häxorna och jag började snabbt älska arbetet, teamet, Dan. Vi hade en gemensam respekt för författare och kompositör, en vilja att hitta grunden till deras konst och leverera just det. Då produktionen avrundades sade vi hejdå åt Dan och han reste tillbaka till Finland, men med en pakt om att vi en vacker dag skulle samarbeta igen.

Femton år senare har vi äntligen hittat vårt projekt: Aniara. I och med förändringarna i USA, och våra ökande klyftor, kändes det nödvändigt att föra samman The Crossing och Dans grupp, Klockriketeatern i Helsingfors, för att skapa något unikt. The Crossing var redo: kaoset efter Jeffs död höll på att skingras, allt det enorma med Seven Responses höll på att lugna ner sig och vi behövde ett nytt stort projekt för att puffa oss framåt, få oss att växa, ställa frågor, tvinga vår organisation att bygga bättre infrastruktur och utmana känslan av att ha skapat en erkänd konstnärlig profil. (Status. Den öppnar dörrar, men kan stänga sinnen.) Jag visste att samarbetet med en teatergrupp från Helsingfors som nyligen reste runt Europa utklädda till de tre musketörerna och sjöng sånger åt folk på gatan, kunde förse oss med den utmaningen. För att avlägsna skepticismen pekade jag på Klockrikes svindlande kreativa produktioner av klassiker som Morbror Vanja, för att försäkra mina vänner om att jag inte är tokig. The Pew Center for Arts & Heritage uppmuntrade oss och förstod att det finns något “tokigt” i alla stora idéer.

Aniara var Dans förslag och har snabbt blivit en perfekt farkost för några av de scenkonstnärliga frågor jag ville undersöka. Vi vill skapa ett verk som undersöker mötet mellan musik och teater. Visst, det har gjorts förr. Opera, till exempel. Eller det som kallas körteater (choral theatre). Men jag har blivit trött på att se föreställningar där en genre – till exempel teater – maskeras till den andra – till exempel körmusik – och resultatet är en otillfredsställande acceptans av olika grader av obekvämlighet både för de uppträdande och för publiken.  Vi vill veta vad som händer då en viss typs körensemble och en viss typs teatersyn möts; vad fungerar, vad fungerar inte, vilka är friktionsytorna, hur kommer vi över obekvämligheter alternativt erkänner dem och använder oss av dem.

Första gången sträckläste jag Martinsons Aniara från pärm till pärm. Det är en rätt simpel framställning, presenterad i 103 sånger som på ytan säger

Detta hände
Jag kände
Jag minns
Livet fortsatte trots….

Bara av att läsa den här lilla destilleringen ser jag en viss igenkännbar melankoli som inträder i verket och som fångade min fantasi. Boken är mer relevant idag än Martinson kanske kunde ana då han färdigställde den år 1956, trots att det inte är så mycket en kärnvapenundergång vi fruktar, utan vår förstörelse av de resurser som möjliggör mänskligt liv samt vår oförmåga att engagera mänsklighetens bästa redskap, fantasin, för att helt och hållet förstå och förändra situationen.

Men det som först slog mig – berörde mig – med Martinsons verk var känslan av att det ombord på det här skeppet – en stor gondol för 8000 flyktingar från Jorden, på väg mot en avlägsen stjärnbild som alla ombord vet att de aldrig kommer att nå – finns en uppenbar närvaro av kärlek utan riktning. Kärlek som kan fylla denna farkost; en omgivning med en kulturell aversion mot att mottaga. Det här känns så relevant för de rädslor vi lever med och den grymhet som nästan systematiskt underbyggs av vår regering – en förlamande likgiltighet mot fördelarna med att ge och att ta emot. Den lilla rösten (i rymdens oändlighet) hos Aniaras berättare brottas också med sin kulturs system och organisationer, sin egen bottenlösa källa av känslor och förtigande samt upprättandet av en auktoritär regim i klaustrofobin en hopplös värld. Men det går att känna att det är kärlek som ligger ligger bakom hans tankar, hans handlingar, hans behov av att skriva. Hans berättelse utspelar sig mot en ström av briljanta filosofiska och konstnärliga drömmar, alltmedan rymdens oändlighet breder ut sig framför dem på sätt som de inte hade kunnat föreställa sig hemma på Jorden.

Säkerligen ligger Aniaras ursprung i en varning: vi har en Jord, vi är dess icke-utvalda kuratorer och den kommer att fortsätta snurra också utan oss, vår framtid ligger inom oss. Martinson konstaterar:

Besynnerliga tecken sågs i rymden
men då de inte kunde inneslutas
i dagsprogrammet blev de genast glömda. 2

Men verket rör sig långt bortom den här varningen; liksom nästan all stor konst är det en berättelse om oss.

Början av vårt arbete med Aniara sammanträffade med bortgången av båda mina föräldrar över en tidsperiod på arton månader. Nåden i Martinsons berättelse och hans ord kanske förstorades för mig just då och jag förstår att vi också skapar ett verk om hans enklaste premiss: att lämna sitt hem. Jämte de komplexa scenerna där katastrofen slår till, enväldet reser sig, självmord slår emot på nära håll, ilska, hopp, och rädslor blir omöjliga att särskilja och kärleken sakta luckras upp, finns en sanning vi alla delar: i något skede kan vi inte längre åka hem. De facto rör vi oss alla, liksom de förlorade ombord på Aniara, alltid bortåt från hemmet. Och ju längre vi vandrar iväg i vår egen tid och rymd, desto större blir behovet av att minnas – att fånga bilderna av en tid då saker och ting var enklare. Kanske då saker och ting kändes tryggare. En tid vi ägde. Och ändå håller Aniaras berättare fast vid sin berättelse, för att förstå sin värld och för att minnas. Liksom också vi gör.

När den man älskat nått till dödens dörr
står rymden hård och grymmare än förr. 3

Vilken gåva, att berätta historier tillsammans med vänner.

Den 6 maj 2018

I min nästa bloggtext kommer jag att skriva om Rob Maggio – om vår historia och hans avgörande roll i Aniara.

1 Conversation in the mountains, Paul Celan, From Collected Prose, trans. By Rosemarie Waldrop, The Sheep Meadow Press, 1986.

2 Sång 87, Aniara, En revy om människan i tid och rum, Bonnier Story Line Press, 1999.

3 Sång 89, Aniara.